Dansk jul by Jätteflatan

Jag befinner mig i Danmark. Det är ju fantastiskt hur många utläggningar jag kan ha om detta land, och ännu mer fantastiskt hur många av dessa utläggningar som kretsar kring julmaten. Jag har sagt det förr och jag säger det igen (med ett starkt medhåll från Leo): den danska julmaten är galet mycket bättre än den svenska. Och NEJ, Leni, du får INTE komma och påstå att nån jävla vegetariskt öststatisk festmiddag är bättre. Begrips?

Danmark har många egenheter utöver julmaten - de har annan mat också. Påläggschoklad, är mitt eviga favoritexempel.


Så ser den alltså ut, jag känner smaken efter den i munnen då jag just åt en sådan macka. Det må verka lite äckligt, men jag lovar er - har ni minsta lilla dansk i själen så gillar ni det.

Vi sitter här och inväntar kvällen - jag behöver väl knappast påpeka för någon att det är julafton. Vi har köpt fler paket än någonsin, och vi känner oss helt enkelt manade att försöka få in allihop under granen. Om inte annat, så bara för att få se synen.

Jag kan också informera er om, att även om jag på grund av Danmark missar Kalle Anka, så planerar vi att se Karl Bertil Jonssons Julafton på Youtube. Så alldeles hädande mot den svenska julen är jag ju inte, trots allt. Trots att jag gång på gång utnämner den danska julen till dess överman.

P.S. Jag har varit i kyrkan idag. JAG HAR VARIT I KYRKAN IDAG. Jag lovar, jag tänkte på den sanna Treenigheten (dvs. VI, ni som inte begriper det) hela tiden! Snälla förlåt mig.

Gud Bevare Drottningen!

Vilken Dag! jag säger då det, alldeles fabulös på min ära!

Dagen började med att gå upp klockan fem och springa femton varv kring den lokala sjön (i wish), tyvär blev jag uppdriven av vad jag helt övertygat trodde var en skock upproriska och ignoranta bönder som kommit för att driva sin rättmätige länsherre till graven. Men till min förvåning var det min mor psykologen som kommit för att ta med mig in till stan för förskaffandet af diverse juleklappar.

Men under den lugna tunnelbane resan in, läsandes på en alldeles fantastisk biografi om Louis XVIII par la Grâce de Dieu, Roi de France et de Navarre, stördes jag alldels förskräckt av tanken på att det var Hennes Majestäts födelsedag! Färdriktningen ändrades plötsligt till rätt på Gamla stan och Kungliga Slottet, där vi till våran stora förtjusning och stolthet fick bevittna en storslagen Vaktavlösning med vaktparad, därefter gingo vi ned till slottsbacken och både hörde och såg hur de från skeppsholmen sköt Kunglig salut för Majestätet (d.v.s. tjugoett skott).

Efter detta var jag kring på diverse butiquer för att inhandla de sista julklapparna, detta gick ovanligt bra, vanligtvis brukar jag efter all kraft och förmåga hata "julshopping" men va någon oförklarlig annledning blev det ovanligt smärtfritt i år, jag träffade dessutom min ytterst vitala gammla tyska lärarinna känd som Frau Winter!

Efter detta bar det iväg hem till Mormor för att bistå henne med den del av julpyntningen hon är för kort för (hon är ju trots allt 93). Därefter följde en härligt ordentlig lunch bestående av julkorv med äkta potatismos (inget pulvermos hos mormor inte!), tillsammans med ärtor och gräddsås, följt av kaffe och kaka på äkta Svenskt manér.

Sent på eftermiddagen återvände jag hem, både trött och mätt för att åse en mycket bra film vid namn Reine Margot/Drottning Margot ( det lät bäst på franska), som handlade om S:t Bartolomei masakern i paris 1572, baserad på Alexander Dumas novell med samma namn, den var blodig och fin den!

Nu känns det som om jag lyckast relativt bra med att trycka ihop denna ytterst upplevelserika dag på ett par korta rader och slutligen önska alla en god jul igen (trots att den blonda pygméen påståt sig ha gjort det i mitt namn) och påminna alla om att i det hära landet firar vi inte julen för att ett gäng senila romerska senatorer tyckte det passade bäst att ha det så när de konfererade vid kyrkomötet i Nicaea (uttalas Nikaja) år 328, utan för att nu blir äntligen dagarna längre än nätterna och vi vandrar med saktmodiga steg mot våren då vintern rasar ut bland våra fjällar!

Straight from landet

Nu befinner jag mig ett par mil utanför Sveriges baksida, go' vänner, i bostadshuset som ligger en tio meter från ladugården. Jag är alltså i den genuina urkraftssvenska julens mitt.

I bakgrunden ekar P4's nyheter där man informeras om att påven anser att trans- och homosexualitet för mänskligheten till undergång.

För några minuter sedan gjorde min vänstra lins uppror och började åka runt på ögonloben bäst den ville och jag rusade i panik ut i badrummet. Framför spegeln började jag examinera mitt öga sökandes efter linsen. Hjärtat dunkade, pulsen steg. Skulle jag hitta linsen? Hade den konsumerats av mitt huvuds inre? Skulle jag någonsin få se den igen?

Linsen trillar ut från det nedre ögonlockets insida och jag hör mitt inre sucka varmt och viska: "Där är du ju... Lilla linsis."

Att göra världen överdramatisk är väl som saffran i lussebullar - rätt oumbärligt. Nu ska jag gå och baka peppisar, puss på er så länge! God Jul i mitt, Leos och Emmas namn!

Sara: Farmoooooor, jag behöver ett måttbaaaaaaaaand...
Fru Farmor: Vad ska du ha det till?
Sara: Emma ska göra mig en mössa.
Herr Farfar: Äsch, säg bara att du är en tjockskalle.

Sara: Jag vill ha lask!
Herr Pappa: Lax...
Fru Farmor: Vi har ingen laiiiis...

Herr Farfar: Skidskytte.
Herr Pappa: Skidskjutning?
Fru Farmor: Skitskytte!

Jag ber om ursäkt, men jag var tvungen:

Okej, jag sticker till Dinamarca i morgon, men måste först redogöra lite snabbt för gårdagens dröm. Det ska inte bli till en vana, att lägga upp dem här, men den här rör oss alla tre:

Jag var anklagad för ett mord. Mitt rum hade plötsligt två våningar, jag beslutar då att bjuda in folk att sova över. Leo kommer först - och har varken armar eller ben, han är som en torso och vandrar omkring på stumparna. Detta är inget jag finner märkligt, jag frågar bara mg själv om han är född så eller om det hänt något på sistone. Kommer fram till att han vid den där promenaden på Djurgården nog hade benproteser. Leo ska sova i överslafen i en våningsäng, och klättrar vidare ut på ett skåp.
"Hur ska jag komma ner då?"
"Ja, vänta, jag ska lyfta ner dig..."
"Jävla diskriminerande..."
"Va?"
"Ja, att lyfta mig hit och dit..."
"Du kan ju ta stegen..."
"Jaja."
Varpå jag varsamt lyfter ner Leo från skåpet.
Drömmer vidare - jag, Tyllman, Michelle och Robin åker ambulans och måste lämna tillbaka bilen till sjukhuset. Beslutar att ta en taxi dit med ambulansen (oklart hur) men istället tar vi bussen. Chauffören talar dock enbart franska, varpå Tyllman börjar prata spanska med fransk brytning.
Kommer så småningom hem, ropar på Leo, som replikerar "Hittade du ett till gossedjur till min säng?". Öppnar då ögonen för att se var han är, och inser:

Mitt rum har bara ett plan. Jag är ensam.
Sedan tog det mig kanske en och en halv minut att komma fram till att jag inte var anklagad för ett mord, och ytterligare en minut innan jag fattade att Leo faktiskt har armar och ben.

Leos debut

Som ledarmot i Rojalistiska Föreningens Ungdomsförbund, ber jag först och främst om ursäkt för de långa och obehagliga dröjsmål som har ställt sig i vägen för min gloriösa debut i denna minst sagt Fabulösa Blogg, som främst orsakats av det tyska adjektivet Pesch, trots att alla andra påstår att det var lathet! minst sagt chockerande. Först några små kommentarer på Nobelfesten. För de ignoranta som inte visste det så är hela tillställningen, Nobelkommitéen och priset instutioner som alla ser till att nobelpriset delas ut och att Nobelfesten hålls. Priset har delats ut sedan 1901 och pengarna kommer från Alfred Nobels dödsbo. Priserna är alla verifierade av Nobelkommitéen och pristagarna är utsedda av diverse andra kungliga institutioner såsom Kungliga Svenska Akademin, Kungliga Vetenskaps Akademin etc. Det pris som inte delas ut av Nobelkommitéen är "ekonomipriset" som officiellt heter "Sveriges Riksbanks Pris till minne av Alfred Nobel". Personligen satt jag klistrad vid skärmen hela kvällen och betraktade festen fram till höjdpunkterna vid talen och de kungligas tillbakadragande och dansens början, jag fick dessutom idag en trevlig kommentar som jag fullständigt håller med om, Ellen sa nämligen idag att hon tyckte att talen var ovanligt bra i år, speciellt monsieur Le Clezios tack till skogen tilltalade oss bägge. I övrig Rojalistisk anda vill jag säga att dan före Julafton alias den 23:e är det Hennes Majestät Drottningens födelsedag, detta kommer som vanligt att firas i lugn och ro för den Kungliga familjen ute på Drottningholms slott, men den Rojalistiska föreningen skall traditionen till ära sända ett gratulerande telegram till Hennes Majestät. Idag var det ju som bekant julavslutning i Södra Latins Gymnasium, detta firades även här enligt tradition med en ceremoni i Maria Magdalena kyrka där Rektorn höll ett mycket bejublat tal... trots att hans monotona och tråkiga röst och långrandiga tal inte direkt bidrog till jublet, där fanns även en ond prästinna (a.k.a. en kvinnlig präst i svenska kyrkan) som hade fräckheten att påstå att vi skulle få något vackert och fint när hon välsignade oss i Saras, Emmas och Mitt namn! och sedan hade fräckheten att påstå att denna gest skulle vara tretusen år gammal! antingen hade hon IG i historia, matte eller teologi. Nåväl, cermonien avslutades med en vacker tenor solist som trots en hög falsk ton på slutet gjorde ett mycket trevligt och "juligt" inslag, dessutom påminde hans röst om Jussi Björling och alla som inte vet vem det var är ignoranta miffon... så då var det spikat. och till de vackra tonerna av Adeste Fideles sjunget av den store Tenoren Luciano Pavarotti (må hans minne leva länge än) önskar jag och resten av Rojalisterna en, för att citera Rektor Lennart Kågestam, En Riktigt God Jul.

Huston, we have a problem...

Erm, jag googlade på syndomdig. Vi har ett problem. En ganska emo systerblogg. syndomdig.blogg.se
Check it out loves.

Mujeres alborde de un ataque de nervios

Idag glömde jag redogöra för min dröm. Jag var nära flera gånger, men jag tror att det var frånvaron av Leos "Emma, du behöver seriöst hjälp!" som gjorde att jag glömde bort det.
Hur som helst, i morse satt jag i godan ro och åt en ytterst tråkig frukost och gjorde läxan i spanska. Plötsligt kom nattens drömmar tillbaka till mig och för att inte glömma allt krafsade jag ner lite stödord. Förbered er på en osammanhängande utläggning.

Jag var vid en liten sjö med en kanal på landet. Vi simmade omkring och var allmänt skillade - jag, någon kompis och en frusterande bildlärare från Kulturama. jag får syn på några märkliga, lysande blå små saker i vattnet, och hör pappa ropa:
"Emma, du fångar väl de små maneterna?"
Fattar då att de är små neonblå maneter, och påbörjar min jakt på dem. Tänkte ha dem som grodyngel i en burk, liksom. Till slut går jag upp på stranden, som är en äng. Då kommer en man med två hundar. Den ena hunden är liksom hälften hund och hälften man, småhårig och allmänt frustrerad. Den/han är fastkedjad i en sorts klädställning, som är rätt tung. Den/han kan allså röra sig, om än väldigt långsamt och otroligt ryckigt. Mannen står och säger "Spring på ängen då!" till hundarna, hundmannen äblir mer och mer frustrerad, och jag grips av grov medkänsla och sympati för varelsen.
Sedan minns jag inte så mycket mer.

21:51 och jag är friskare nu.

Dagens födelsedagsbarn - Molly 1 år

Rubriken talar sitt tydliga språk, imorgon kommer en blond skugga att svepa längs korridorerna igen. Ett virrvarr av permanentade lockar kommer att studsa omkring innanför skolans väggar och en ljus, näpen röst kommer vänligt att påpeka dina språkliga skavanker. Kort sagt kommer jag att vara i skolan imorgon igen efter en mycket kort tids sjukdom.

Istället för att julshoppa under den obscent långa håltimmen städade och fixade jag här hemma eftersom att Molly fyllde ett år och därför åberopade släktens närvaro. Tönniz, vi får sköta våra inköp imorgon. Jag har dessutom spanat in en übermegasuperkillingmachinejacka på Divided som jag nog ska skaffa mig.

Nu slutar jag spruta onödigt babbel och lägger upp fina bilder istället. Puss, här kommer en intetsägande bildokumentär om hur exalterande ett lekrum för barn upp till tio bast kan vara för tre livströtta tonåringar. I give you - Treenigheten gör Sjöhistoriska Riksmuséet.

PS!

DS!

Kompensationsinlägg för Leos brutna löften

Men det var väl själva fan vad Leo är dålig på det här. Han har lovat sedan nobelfesten att han ska blogga om (suprise!) nobelfesten. Dock verkar han alltid ha annat för sig eller bara glömma bort hans löften.

Det är så många saker vi glömt ta upp här på bloggen som vi väl lovat oss själva att ta upp (Tyllman: langa upp lite bilder från Sjöhistoriska!), men låt oss ta en stor grej i taget och sprida ut det över olika inlägg. Idag tänkte tant Emma tala om att Leo och hon (dvs. jag) en dag kommer vara tsar och tsaritsa över Ryssland. It's a win-win-situation, även om alla stirrar på oss och säger "Men... båda spelar ju liksom i fel divison". Och så sant, så sant, det gör vi. Men en tsar över Ryssland måste åtminstone utåt spela i rätt division, konstaterade Leo och friade till mig. På den vägen är det. Leo har lovat mig ett privat harem, och jag har lovat honom att underkasta mig patriarkatet totalt.
Tyllman ska få en jävligt fancy titel också, även om jag inte kan den på ryska. Men jag kan Pokémonintrot på ryska! Jag tror att det är allt som behövs.

Ansiktsboken

Asså, ansiktsboken (det enda och rätta namnet på facebook) kan ju förstöra ens självförtroende! Någon har tagit ett Quiz, och på frågan: Do you think Emma is gangsta? svarat NEJ! Jävla... asså, nej. Det går utför med livet.

I hate this world of mine

Idag började som en riktigt dålig dag. Emma var sur, Tyllman var surare och Leo var definitivt surast. Vi hängde läpp allihop ganska länge, fräste på varandra såsom Treenigheter gör, såg buttra ut, blängde på varandra och stirrade in i väggarna i demonstartiva tystnader.
När jag (Emma) blev ivägschasad av de båda djävlarna nere i caféterian, och demonstrativt gick och betraktade vykorten istället, tog dock dagen en något muntrare vändning. Jag fann ett vitt vykort med texten "I hate this world of mine" på, och dagen var räddad då vi satte fast den med ett gem i Leos tröja. Så kunde vi sprida det hatiska budskapet utan att vara fullt så hatiska och buttra.
Sedan var förstås vår allra högst älskade samhällslärare också där, och han introducerade spontant på sitt alldeles speciella sätt en lek för oss: gissa min boll. Vi tillbringade de sista fem minutarna av samhällskunskapen emd denna lek, efter vår käre lärares ultimatum: "Om ni är tysta och fina nu, kan vi leka gissa min boll!"
Och svenskan fick en alldeles speciell klang (och satan, där blev det ett ofrivilligt ordskämt... förlåt mig!) då vi lyssnade på någon sorts medeltida ballad, insjungen av en riktigt gammal tant. Skrev jag lyssnade på? Jag menar förstås sjöng med i. Tidela, lidela, littan, do, heter den.

På det hela taget var deta en jävligt butter dag. Ingen som känner för att vara frivillig syndabock?

21:28

Att driva en blogg som strängt övervakas över tre språkare är pest och pina. Att bloggen också hemsöks av en pillemarisk detaljhäxa gör självklart saken ännu bättre. Det var Chic Konditori, inte Chic Café. Från och med nu rättar jag alla inlägg anonymt, lev med det.

Sjukdomsfall på lärarfronten

Jag (Emma, Jesus, Jätteflatan) är just hemkommen efter en promenad (därav bilden.. föga smickrande, men vem kan motstå Tyllmans pilimariska min?) och en fika med resten av Treenigheten. Vi satt på ett café som underlät sig att heta "Chic Konditori", och givetvis hade vi rådissat dem om vi hade varit medvetna om detta beklagliga faktum när vi gick in. Men med eller utan ovanligt fult namn, så hade de goda bakelser. Dansken i mig började drypa lite smått vid synen av wienerbröden.

Så här sitter jag nu och förkylar mig (nytt verb, nytt verb), och tänker på hur roligt det är att småmobba Leo (Den helige ande, Ärkebögen, Påven) för att han är ett såkallat "tyskabarn", med miffat schema, som därför går i skolan nu när vi andra är hemma och chillar. Känn dig träffad.

Jag vill också annonsera ut (nu blir det ett kort avbrott av skrivande, jag ger min katt p-piller) att jag idag (och igår. Och halva i förrigår) hade jag på mig RAKA byxor. Alltså, som jeans. Fast det är förstås inte jeans, jutan någon sorts hybrid mellan velour och manchester. De är havsblå. Och det är första gången på kanske ett och ett halvt år som jag är iförd ett sådant här plagg. Därför kommenterade också typ hela klassen detta magnifika faktum - Emma har på sig byxor*.

*Alltså, jag brukar ju ha på mig byxor, men inte BYXOR. Jag brukar ha haremsbyxor (eller som Leo säger: fluff-byxor).

Less is more

Ja, det är kanske sant att vi utger oss för att vara billiga ibland. Men det är bara när vi har prislappar över. Annars är vi ovärderliga.

Top 3, grövsta förolämpningarna

3. Tjockistant
2. Inrutade äckel
1. Fundamentalistiska as

Epic-epic första inlägg

Och nu ska vi blogga!

För att klarlägga allt, Treenigheten består av tre förstaringare (been dying to use that expression) - tre jääävligt coola förstaringare - som lever ett föga exalterande vardagsliv på en av Stockholms mer ansedda gymnasium (SÖ-Ö-DRA, TJA-LA-LA-LA-LA(tin)!). Om vi inte hade haft varandra hade vi antagligen haft några andra, men risken finns att vi hade dukat under för den allmänt rådande dresscoden där. Det vill säga INDIE INDIE INDIIIIIE, vilket ju faktiskt inte är kulturellt vad andra än må säga.*
Men nu är så inte fallet. Nu har vi det enorma privilegiet att faktiskt ha varandra. Alltså presenterar vi stolt Södras första oberoende av allt vad indie-och-popparjävlakulturer-heter-blogg.

Ska vi vara ärliga har vi en baktanke också (förutom att få massa groupies), och det är att antagligen använda denna blogg som bas och forum för vår propagandainriktade HBT-förening (HBT-hörnan, som faktiskt ännu inte existerar. Bara för att rektorn var i Indien. Typ. Vi litar på att han är PK nog att slå igenom föreningen.) som alltså blir en av många avdelningar på denna blogg då vi, i det här fallet Gud/Sars/Tyllman/Whuzzevör, vill använda sidan till att idka skvaller och andra otillbörligheter.

Ja. Så ligger det till. Vi tänkte ju som så att världen led av bloggbrist. Så det hela är bara en god gärning. Någonstans. Även om vi egentligen inte ägnar oss åt sådant äckligt välgörenhetsarbete. När det inte gäller språk. Eftersom att vi alla är språkare**. Suck on that, biaaaaatches.

Wee sees, suckers.
//T&T

* - Michelle, Mia och alla andra i vår söta klass (hrr, hrr) är självklart också mer än godkända snuttegullisar. Vi älskar er.

Det betyder inte att ni får vara med och leka.

**Att vi är språkare innebär främst att vi kommer att radera alla kommentarer som innehåller felstavningar, särskrivningar och grammatiska inkorrektheter (... Är det ett ord? I annat fall så är det nu myntat). Det innebär också att vi till och från kör med latinska citat och även en del udda diskussioner om det verkligen heter deus lo vult eller bara deus vult, samt konversationer som behandlar ämnena "är det vettigare att läsa Grekiska A än Matte C?" och huruvida det är katchy att stava katchy med k och att uttala "sk"-ljud som "sj".