Gud Bevare Drottningen!

Vilken Dag! jag säger då det, alldeles fabulös på min ära!

Dagen började med att gå upp klockan fem och springa femton varv kring den lokala sjön (i wish), tyvär blev jag uppdriven av vad jag helt övertygat trodde var en skock upproriska och ignoranta bönder som kommit för att driva sin rättmätige länsherre till graven. Men till min förvåning var det min mor psykologen som kommit för att ta med mig in till stan för förskaffandet af diverse juleklappar.

Men under den lugna tunnelbane resan in, läsandes på en alldeles fantastisk biografi om Louis XVIII par la Grâce de Dieu, Roi de France et de Navarre, stördes jag alldels förskräckt av tanken på att det var Hennes Majestäts födelsedag! Färdriktningen ändrades plötsligt till rätt på Gamla stan och Kungliga Slottet, där vi till våran stora förtjusning och stolthet fick bevittna en storslagen Vaktavlösning med vaktparad, därefter gingo vi ned till slottsbacken och både hörde och såg hur de från skeppsholmen sköt Kunglig salut för Majestätet (d.v.s. tjugoett skott).

Efter detta var jag kring på diverse butiquer för att inhandla de sista julklapparna, detta gick ovanligt bra, vanligtvis brukar jag efter all kraft och förmåga hata "julshopping" men va någon oförklarlig annledning blev det ovanligt smärtfritt i år, jag träffade dessutom min ytterst vitala gammla tyska lärarinna känd som Frau Winter!

Efter detta bar det iväg hem till Mormor för att bistå henne med den del av julpyntningen hon är för kort för (hon är ju trots allt 93). Därefter följde en härligt ordentlig lunch bestående av julkorv med äkta potatismos (inget pulvermos hos mormor inte!), tillsammans med ärtor och gräddsås, följt av kaffe och kaka på äkta Svenskt manér.

Sent på eftermiddagen återvände jag hem, både trött och mätt för att åse en mycket bra film vid namn Reine Margot/Drottning Margot ( det lät bäst på franska), som handlade om S:t Bartolomei masakern i paris 1572, baserad på Alexander Dumas novell med samma namn, den var blodig och fin den!

Nu känns det som om jag lyckast relativt bra med att trycka ihop denna ytterst upplevelserika dag på ett par korta rader och slutligen önska alla en god jul igen (trots att den blonda pygméen påståt sig ha gjort det i mitt namn) och påminna alla om att i det hära landet firar vi inte julen för att ett gäng senila romerska senatorer tyckte det passade bäst att ha det så när de konfererade vid kyrkomötet i Nicaea (uttalas Nikaja) år 328, utan för att nu blir äntligen dagarna längre än nätterna och vi vandrar med saktmodiga steg mot våren då vintern rasar ut bland våra fjällar!