I hate this world of mine

Idag började som en riktigt dålig dag. Emma var sur, Tyllman var surare och Leo var definitivt surast. Vi hängde läpp allihop ganska länge, fräste på varandra såsom Treenigheter gör, såg buttra ut, blängde på varandra och stirrade in i väggarna i demonstartiva tystnader.
När jag (Emma) blev ivägschasad av de båda djävlarna nere i caféterian, och demonstrativt gick och betraktade vykorten istället, tog dock dagen en något muntrare vändning. Jag fann ett vitt vykort med texten "I hate this world of mine" på, och dagen var räddad då vi satte fast den med ett gem i Leos tröja. Så kunde vi sprida det hatiska budskapet utan att vara fullt så hatiska och buttra.
Sedan var förstås vår allra högst älskade samhällslärare också där, och han introducerade spontant på sitt alldeles speciella sätt en lek för oss: gissa min boll. Vi tillbringade de sista fem minutarna av samhällskunskapen emd denna lek, efter vår käre lärares ultimatum: "Om ni är tysta och fina nu, kan vi leka gissa min boll!"
Och svenskan fick en alldeles speciell klang (och satan, där blev det ett ofrivilligt ordskämt... förlåt mig!) då vi lyssnade på någon sorts medeltida ballad, insjungen av en riktigt gammal tant. Skrev jag lyssnade på? Jag menar förstås sjöng med i. Tidela, lidela, littan, do, heter den.

På det hela taget var deta en jävligt butter dag. Ingen som känner för att vara frivillig syndabock?