Mujeres alborde de un ataque de nervios

Idag glömde jag redogöra för min dröm. Jag var nära flera gånger, men jag tror att det var frånvaron av Leos "Emma, du behöver seriöst hjälp!" som gjorde att jag glömde bort det.
Hur som helst, i morse satt jag i godan ro och åt en ytterst tråkig frukost och gjorde läxan i spanska. Plötsligt kom nattens drömmar tillbaka till mig och för att inte glömma allt krafsade jag ner lite stödord. Förbered er på en osammanhängande utläggning.

Jag var vid en liten sjö med en kanal på landet. Vi simmade omkring och var allmänt skillade - jag, någon kompis och en frusterande bildlärare från Kulturama. jag får syn på några märkliga, lysande blå små saker i vattnet, och hör pappa ropa:
"Emma, du fångar väl de små maneterna?"
Fattar då att de är små neonblå maneter, och påbörjar min jakt på dem. Tänkte ha dem som grodyngel i en burk, liksom. Till slut går jag upp på stranden, som är en äng. Då kommer en man med två hundar. Den ena hunden är liksom hälften hund och hälften man, småhårig och allmänt frustrerad. Den/han är fastkedjad i en sorts klädställning, som är rätt tung. Den/han kan allså röra sig, om än väldigt långsamt och otroligt ryckigt. Mannen står och säger "Spring på ängen då!" till hundarna, hundmannen äblir mer och mer frustrerad, och jag grips av grov medkänsla och sympati för varelsen.
Sedan minns jag inte så mycket mer.